________________
...så nu var jag klar!Det är Kerstin Bengtsson Norén som skriver att ungdomar idag inte är lata, som Bert Karlsson påstår, utan att det är vuxna som från tidig ålder matat oss med att vi kan bli vad vi vill. Därför drömmer vi om att tjäna pengar på bloggar, bli musiker eller bara rent generellt stjärnor inom någonting. Hon säger att det har med status att göra.
"Om barn itutas att de kan bli vad de vill, vad som för tillfället verkar trendigast, från programledare, rockstjärna, modedesigner till tv-spelskonstruktör, och dessutom tror att det finns ett gratisalternativ i livet via snålskjuts och bidrag: hur kan man då förvänta sig att de ska vilja arbeta med de ofta oglamourösa och monotona jobb de kan få?"
hon fortsätter att säga att "[u]ngdomar är grundlurade och detta av vuxenvärlden och inget annat. De är inte lata: de jobbar hårt med sina drömprojekt och sina individuella statusprojekt."
_____
Jag tror att mycket av detta stämmer, att man kanske har för höga ambitioner, eller ambitioner och ambitioner - men drömmar. Naturligtvis går man Mode/kläder på gymnasiet för att ens högsta dröm är att bli nästa Stella McCartney. Naturligtvis går man natur för att bli näste Einstein. Naturligtvis går man Media för att bli nästa Annie Leibovitz. Eller? Det finns en risk, ja. Däremot, kan man undra, vad vill man bli om man som jag gick Samhällsprogrammet med inriktning samhällsvetenskap? Nästa Adam Smith eller Marx? Då kan jag säga att jag antingen siktat åt fel håll fram tills nu; eller valde fel program på gymnasiet. Den bittra sanningen är ingen mindre än att jag gick samhälle för att jag inte var intresserad av någonting annat än att gå de tre åren och komma ut i arbetslivet och få ett jobb som inte krävde någon större utbildning. Är jag lat då? Kanske. Men jag gick ut med bra betyg och har sedan dess i dessa finanskrisens dagar läst till mig en fil.kand på högskola och fortfarande har jag inget jobb. Är det då fortfarande min lathet som står i vägen för mig?Bengtsson Norén skriver i slutet att det är drömfabriker som skapat verkligheten som vi ungdomar matas med. Frågan är hur många ungdomar, som just nu går de sista åren på högstadiet, som håller med. Där fick man nog veta att om man lämnade in matteläxan en dag försent skulle man aldrig hinna ikapp de andra och för evigt vara efter. Skrev man inte 15 sidor om Kristallnatten i ett arbete om "Krig och fred", skulle man sabba sina betyg så groteskt att man förmodligen inte skulle ha en chans att ens komma in på gymnasiet. Är detta att måla upp en drömverklighet? Kanske är det som Bengtsson Norén säger, att vi ungdomar blir lurade, men jag tänker på ett annat sätt. Kanske blir vi, på grund av att lärare är efter oss som hökar i mellan- och högstadiet (för att inte tala om gymnasiet), helt bedövade. Vi får ett IG och skiter sen i resten eftersom detta lilla betyg kommer att stämpla oss som förlorare från och med då. Vi kanske ger upp någonstans mellan kemiprovet om ph-värden och nationella provet i svenska. Vi blir lurade att tro att om vi inte gör som vi blir tillsagda kommer vi aldrig att bli någonting. Det känns just då som om det är större chans att misslyckas än att lyckas, så vad gör vi då? Drömmer naturligtvis. Jaha, jag kommer inte bli antagen till det program jag vill gå på gymnasiet - jag får väl helt enkelt hoppa av och bli skribent istället. Eller popidol. Det behöver man ingen utbildning för. Ingen bryr sig om vad jag hade för betyg i idrott och ännu mindre i träslöjd.
Det kanske är fel att sätta ambitionerna för högt, men det kanske är ett sätt för ungdomar idag att ens orka med att gå i skolan. Eller att vara arbetslösa. Det finns två scenarier som jag ser det:
Scenario 1. Man jobbar utav helvete i skolan men når inte ända fram och får inte höga poäng nog att gå gymnasiet på det program man vill gå. Man kommer ut i den riktiga världen, nedslagen i sinnet och känner att allt har gått åt pipsvängen. För att överleva, drömmer man sig bort till en framtid som ny sångare i Black Sabbath eller varför inte som den nya Stieg Larsson. I samma veva hamnar man arbetslös och nedklankad på Ams och får höra att man "är lat och ska ta första bästa jobb och vara tacksam och hålla käft".
Scenario 2. Man jobbar utav helvete i skolan och når ända fram, får höga poäng och kommer in på samhällsprogrammet med inriktning samhällsvetenskap. Kämpar i tre år med strålande betyg som resultat och kommer ut i den riktiga världen, nedslagen i sinnet och tycker att allt verkar gå åt pipsvängen. I samma veva hamnar man arbetslös och nedklankad på Ams och får höra att man "är lat och ska ta första bästa jobb och vara tacksam och hålla käft".
Vad fan kräver ni av oss?
-Over & out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar