I min vrede och besvikelse börjar jag att berätta om min dag i okronologisk ordning. Nyss lade jag på Skype där jag pratat med pappa som suttit och chattat med en Samsung-expert från utlandet. Han säger att det kan vara allt möjligt fel på teven. Dessutom kläcker han ur sig att kondensatorerna i vår modell har haft för vana att pajja strömförsörjningen. What? Det är alltså ett konstruktionsfel, eller vad? Han sade även att de nya enheterna i teveapparater nuförtiden har en livslängd på mellan 18 månader och 3 år. What? Vad trevligt om man vetat detta i den stund man valde bort 5 års-försäkringen på skrället. Jaha. Det var det. Vår förra teve (en tjock-tv) var lånad och av märket Dantax. Ha! Dantax, sa vi sarkastiskt. Ha! Samsung, tänker vi nu med skammen hängande över oss. Såg en teve som är precis som vår Samsung hos MediaMarkt i tidningen idag. 1990 spänn på ett bräde. Av märket Finlux. Det hör man ju på klangen att det är framtidens teve! Den är fin och det är lite luxigt att ha en.
Imorse gick jag iväg till min coach som tagit fel på tiden och stått och väntat i 30 minuter. När vi kom dit berättade jag om fiaskot på provjobbet och sen sökte hon två praktikplatser åt mig via Ams. Sen vänder hon sig allvarligt till mig och säger:
-Nu har vi en månad kvar. Vad vill du ha ut av den här tiden?
(Jag spejar omkring mig och förväntar mig att Hacke Häger från Monopol, Renee Nyberg från Blåsningen eller möjligen Ingvar Oldsberg från Här är ditt liv, ska hoppa fram bakom någon dörr och tjoa att "Där fick vi dig allt!". När ingenting händer, tar jag risken att förödmjuka mig på nationell teve och svarar på den, enligt mig, idiotiska frågan:
-Jaadu. Ett jobb, skulle ju sitta fint.
(Ingenting händer. Bara coachen som skriver ner detta i sitt block. Jag blir lite oroad av att vi haft möten i två månader och hon måste skriva ner i sitt block att det är ett jobb jag vill ha.)
-På vilken skala skulle du säga att du känner dig idag, mellan 1-10? frågar coachen sedan helt gravallvarligt.
-Jaaa.. Femma kanske, säger jag. (Femma för att det snart bara är en månad kvar av det här dravlet, tänker jag).
-Jag tycker nog att du är på en sjua, säger coachen.
Eh? Jaha, men så bra. Hit med jobbet då liksom för fan, tänker jag. Vi bestämde att vi inte skulle träffas nästa gång, utan bara ha mejlkontakt i nästa vecka. För mycket onödig motion att ta mig ner på stan och upp två trappor till henne. Vi får väl se hur det blir. Ska ju på UGA-möte på onsdag och sen på info-möte om jobb på torsdag. Förhoppningsvis har jag ett kneg by Friday. I wish.
Jag lyckades även registrera mig på ryskan idag. Dock upptäckte jag att min bok som jag så fint köpte för 849 spänn i vintras inte är den bok vi ska använda i höst. Min bok heter nummer 1. Vi ska ha nummer 2. Yes! Då kan man ju tro att eftersom ettan var så jävla dyr att producera borde ju alla pengar räckt till att trycka upp alla exemplar av tvåan också - men icke! 890 spänn ska dom jävlarna ha. Jag vägrar och sökte tröst hos min 40-åriga klasskompis som snällt smsade att hon skulle scanna in de sidor vi behöver och mejla mig.
(Meningen som föregår denna parentes och stycke är ett härligt exempel på hur tiderna förändras.
1. Att vägra, var inget man kunde göra på, säg 50-talet. Då fick man allt äta upp sin kornmjölsgröt och hålla käft.
2. Att ha en 40-årig klasskamrat var uteslutet förr i tiden. Dels för att man bara gick i skolan i två år, varannan dag. Dels för att man vid 40 förmodligen kanske redan var död i sviterna efter pest eller möjligen kolera.
3. Begrepp som sms, scanna och mejla var inget som man pratade högt om. I värsta fall kunde man bli skickad i exil till Malung - i bästa fall hamna i stupstocken.
Tillbaka till var jag var. Jo, ryskan och att få boken gratis inscannad! Ibland lönar det sig att gnälla. Höhö. Dock förbyttes känslan att "Gud vad kul det ska bli att börja läsa igen till veckan!" till "Jävaidiotboksjävelssatanshelvetesjävlaskitbonlurkläbbigaskurkynkliga
parasitpottsorksnuskigastorkdinruttnarotdinfullakorkavskumspattigochkrumduärsåjävladum- och så vidare in i oändligheten. Ja, det kanske var att ta i. Men man får vara förbannad. Hm. Kanske ska se efter mitt svordomsförråd och trycka på ctr-alt-delete och byta ut allt till far ända i in i baljan. Låter trevligare.
En annan väldigt trevlig sak (är om man ska leka gömma nyckel och man har tio personer i ett rum och så får en av dem gå ut och så gömmer de andra hans nyckel så inte han kommer in igen*) var att jag ringde till Mecenat och CSN-kortet idag och undrade hur tusiken (förlåt!) hur ända in i baljan det ska gå för mina rabatter när kårobligatoriet har avskaffats. De lugnade mig med att alla kommer få ett Mecenatkort ändå. Med rabatter. I love it!
Har inte kommit på något bra slut ännu på blogginläggen så jag tror att jag får länka till något idag igen. Hm. Tar nog den här som en tribute till Pierre Isacsson som jag igår fick veta dog på Estonia (inte igår, utan då när det begav sig naturligtvis) eftersom han var stand-in till Alf Robertsson som egentligen skulle spela, men som blev sjuk. Här kommer Pierre Isacssons Då går jag ner i min källare , tolkad av ingen mindre än Halmstadsonen Pierre Gaffel himself.
-Over & out.
* Ur någon show av Galenskaparna & After Shave, för er som inte känner till detta citat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar