Ett år försmäktar vi på denna ö...

...utan Ams, jobbcoacher och minimalt på kontot när räkningarna kommer.

Snart ett helt år sedan jag började mitt liv som knegare, lönearbetare, ja, en svensson helt enkelt. Det visade sig att jag strax före min Londonresa i september fick besked om att jag blev fast antälld, vilket nu 1 april i år blev helt klart då jag haft 6 månaders provanställning utöver mina månader på vikariatet. Splendid.

Ntaurligtvis gråter jag inombords för alla fortsatt arbetslösa för jag vet hur jävla tråkigt och vidrigt det är att inte känna sig behövd. Och när nån väl kommer och tycker att, ja, man verkar som en trevlig prick och kanske har ett CV som är passande - ja då ska man antingen ringa runt till gamla, försvarslösa pensionärer och kränga tvättmedel eller också köpa, brygga och hälla upp kaffe på nåt annat jävla bygge. Nä, skämmes säger jag.

Lite dåligt samvete har jag att bloggen fått ligga nere under min arbetsföra period men när man väl kommit dit är det så skönt att bara kunna komma hem om kvällarna och inte göra nåt. Try it, you'll like it, skulle bergis nån surkärring på Ams uttrycka sig till er utan jobb. Jag säger: håll ut, det kommer vända. Det måste det göra.

Har dock börjat gymma, vilket är kanon att fördriva fritiden med. Blir mest löpning, box, airbox (combat) och nu senast core. Core hade jag hört skräckhistorier om vilket gjorde mig orolig. Det var inga direkta problem. Förrän dagen efter på jobbet. När man har ont. När det gör ont att häfta ihop tre papper. Och då menar jag inte bara själva häftrörelsen (biceps) utan hela rörelsen från att ha suttit och skrivit på tangentbordet till att man kommer tillbaka till samma pose igen.

Nu ska jag återgå till min sista dag på semestern som jag haft i en och en halv vecka nu. Känns konstigt med tanke på att den enda ledighet som varit längre var när vi var fyra dagar i London i höstas. Imorgon återkommer jag med nya friska tag. Haha. Apropå det ska jag skriva ut en härlig liten lapp och sätta upp bredvid mitt skrivbord imorgon. Där står något som alla borde ha i bakhuvudet, när man känner att man börjar bli lite, lite smått irriterad på fok i allmänhet eller så. Lite därför jag känner att jag vill ha kvar den här bloggen med samma namn just nu. För att kanske kunna skänka lite glädje till er arbetslösa, nån gång ibland sådär..

Some people just need a high five.

In the face.

With a chair.