Andra september - dag trettiovå, del 2

Nu är jag tillbaka efter en dag med målning och hamburgare på Max. Målningen blev helt outstanding och jag är sjukt nöjd. Ska dock försöka hitta nån fin lotuslykta till att ha på byrån framför väggen så blir det pricken över i:et. Vi trodde först att det mörkröda skulle lysa igenom mycket men efter att vi målat två gånger blev vi lugna. Vi hade dock förberett oss på att kalla nuvarande hallen för, det något poetiska, Red-light district at dusk, men detta blev alltså inte nödvändigt. Vi skulle egentligen också käkat köttfärssås och spagetti idag men innan vi började måla sa sambon: "Hm. Det kanske kommer lukta så mycket att vi inte kan laga mat.". Jag svarade: "Hm. Hur gör vi då? Man kan ju inte tänka sig att gå bort på Max och äta antar jag?". Det kunde man, så det fick bli hamburgare idag. Gott, gott, men fetskalle som vanligt får man ju. Är vi ensamma om att få det när vi äter pizza eller hamburgare? Man blir liksom lite yr och känner sig verkligen som att hela huvudet är fullt med fett. Har inte träffat på någon som någonsin har tyckt att vi är normala när vi säger så, men det visste vi ju redan.

Hur som helst, back to Linda Skugge. Jag såg att hon fått mothugg av nån arbetsförmedlare i Skåne som menar på att det finns många ambitiösa ungdomar som inte får några jobb. Thank you, liksom. Jag har faktiskt gått gata upp och gata ner, in på varenda affär och personligen lämnat in mina ansökningar och har jag fått jobb? Nej. Har jag ens fått ett svar? Nej. Jo, från stället jag provjobbade på för några veckor sedan och då kan man ju av den upplevelsen anta att de är undantaget som bekräftar regeln. Jag blir bara så sjukt irriterad på människor som sitter på sina högavlönade jobb och jäser och vräker ur sig saker hit och dit i tidningar. Ge mig ett jobb, Linda Skugge, så slipper du sitta och bli förbannad på att vi ungdomar är lata. Anställ mig Skugge! Men jag är inte säker på att ens en lön motsvarande Sven-Otto Littorins avgångsvederlag skulle vara värd att trippa på tå och slicka din röv fem dagar i veckan mellan åtta och fem.

När vi ändå är inne på jubelidioter och deras uttalanden, och faktiskt också med tanke på Skugges otroligt dåliga retorik och talförmåga i intervjun, kan jag här presentera en liten intervju med en Sverigedemokrat i Filipstad. Att han är orolig går inte att ta miste på. Dock skulle inte jag trott att det var svenska fornminnen han värnar om mest. Jag skulle heller inte på rak arm kommit på att jul och midsommar räknas på fornminnen. Men det är ju nästan lite synd om karln - han har ju inget svar på nåt. Men det känns väl också som SD-paroll.

Intervju med Sverigedemokrat och f.d nazist

Imorgon bitti blir det Jobbchansen på Ams och jag hoppas att någon trevlig arbetsgivare har vägarna förbi och tycker att jag verkar som en trevlig prick. Lite deprimerande att butiken jag sökte jobb hos förra veckan inte hört av sig ännu. Å andra sidan har de inte heller tagit bort ansökan från hemsidan så de kanske samlar in ansökningar fortfarande. Vi får hålla tummarna.

Ja, nu har vi också kommit fram till Dagens schlager som idag representeras av Uffe Persson från 1988 års svenska uttagning. Låten fick i princip inga poäng och kom på delad sjundeplats. Det finns mycket att kommentera, men jaa... Jag vet inte var jag ska börja. Säkert var det väldigt hippt att använda ett så fräsigt ord som "weekend" 1988 och säkert var själva utstyrseln med kavaj, slips och vattenkammat hår noga uträknad. Men man ser redan i början när han tar sina första steg, eller moves kanske man ska kalla det, hur kören liksom sjunker ihop lite till i vänster i bild. De skäms lite för sitt jobb. Ungefär som jag förmodligen skulle göra om jag var anställd av Linda Skugge. Att sedan titta på kulisserna: de påminner mest om A-ekonomis studio under restaurering och massa byggställningar fyller hela studion. När han sedan vickar sådär käckt på huvudet i takt med att han sjunger "ah-ah, ah-ah, ah-ah-ah-ah-ah-ah!" ser man hur stolt och nöjd han är. Uffe tänker: "Jojomän, här ser ni en som kan spexa till det! Ser ni att det ser ut som om mitt huvud rullar löst på axlarna?!". Dirigenten tänker tyst för sig själv: "Passa dig jävligt noga, Uffe-puffe lille. Jag har en vass taktpinne och kan göra det till verklighet!". Ja herregud. Men visst är det underbart ändå på något sjukt sätt?! Tommy Körberg vann naturligtvis med "Stad i ljus".

Uffe Persson - Nästa weekend

Ville egentligen visa klippet på Lasse Berghagen som fastnar med sin gitarrsladd i svenska uttagningen när han ska sjunga Min kärlekssång till dig men det klippet verkar inte finnas någonstans. Dock kan ni ju hålla till godo med Tommy Körbergs förbaskade attityd 1969 när han fastnar med mikrofonsladden i början av "Judy min vän" i Eurovision Song Contest. Det är också roande, trots att det är så kort stund. Det finns att se här:

Körberg rycker förbannat i sladd.

Notera även dirigenten. Tror att det kan vara en av Bröderna Samuelsson - dock inte Jard, men nog så väl Lars. Eller möjligen en släkting åtminstone för de ser ju lika ut. De dyker upp överallt när man minst anar det.

-Over & out.