Nionde september - dag trettionio

Idag är det dag 104 som inskriven hos Ams. Inte mycket har hänt. Men jag är ju i alla fall inte ensam. Läste just i Arbetarbladet är det i slutet av juni i år var 2119 ungdomar som var inskrivna i Ungdomgarantin i Gävle. 883 ungdomar är utan jobb bara i Sandviken och Hofors. Gävleborg har den absolut högsta ungdomsarbetslösheten (inskrivna i UGAn) i landet. Vi ligger trea över högst arbetslöshet generellt. Min fråga är då egentligen: Varför i helvete bor vi kvar?

Jo, för att vi trivs. Vi trivs så bra på ett ställe fast vi snart går på socialbidrag hela bunten. Det måste väl ändå sägas till kommunens försvar? En eloge till gata/park-förvaltningen kanske? Jag vet inte. Kanske skulle man bott kvar i Skutskär något år till, eftersom man då inte skulle räknats till Gävleborg. Men det känns ju ändå lite som hyckleri.

Men jag undrar faktiskt var alla dessa 2000 ungdomar är någonstans i detta nu. När jag var på mötet i måndags, presenterades kanske 25 platser inom kommunen. Var håller de andra 1975 personerna hus? Det här håller ju inte, det måste de (regeringen, kommunen, Ams, bröderna Bronett - you name it) ju förstå.

Läste också på Sveriges Radios hemsidan att Försvaret var i Gävle i maj och försökte värva unga arbetslösa. Jag drar genast paralleler till Michael Moores dokumentär Fahrenheit 9/11 där han åker till sin hemstad Flint, Michigan, som vid filmens inspelning hade typ 90% arbetslöshet, och kan se hur militären försöker locka med sig ungdomar med argument som:

• Gillar du sport? Här kan du vara med i ett football-lag.
  
• Tycker du om att resa? Om du går med i militären får du se hela världen. Gratis!

och kanske framförallt:

• Har du inget jobb och inga pengar? Gå med i militären och få ett meningsfullt jobb och tjäna bra.

Att dessa ungdomar sedan skickas till Afganistan och dör på kuppen är det vääääldigt lite information om. Nu säger jag verkligen inte att det var detta som Försvaret ville göra i Gävle för det är ju helt två olika världar, men jag drar bara paralleller till hur desperata folk kan bli. Många undgomar värvades av militären och blev utstationerade i Afganistan och fick titt som tätt tränga sig in i folks bostäder för att göra någon slags räd och hota folk med k-pistar. De hade även ihjäl många civila, berättade de, samtidigt som de spelade någon sjuk krigsmusik i mp3-spelaren på högsta volym i öronen. De fattade inte att det var på riktigt. De trodde seriöst att de spelade World of Warcraft när de kunde trycka på Alt+F4 för att tvångsavsluta när man kände för det. Allt för att de blev lovade guld och gröna skogar, samt inte direkt hade något annat val eller skäl att stanna i sin hemstad där de i princip levde på svältgränsen. Förstå vilket liv!

Nu känns det övermäktigt att börja prata om sin egen vardag, men det tänker jag göra ändå. Jag sökte ett jobb imorse i en grannkommun. Blev ju erbjuden ett jobb i skobutik där förra året men tjänsten var bara på 16 h/vecka och min restid tur och retur till jobbet skulle i princip vara dubbelt så lång som den tid jag arbetade på plats. Jag skulle gå back så att säga. Nu var det här jobbet jag sökte nu på mellan 50- och 75% så det verkade mer lovande.

Jo! Träffade ju aloe vera-tjejen idag. Vi satte oss på ett fik och hon började sin rektytering. Det är alltså att man ska typ ha home partyn och sälja produkter för provision, men man får välja helt själv hur mycket eller lite tid och kraft man vill lägga ner. Mycket tid = mer pengar, lite tid = mindre pengar. Hur som helst känns det inte aktuellt, men jag hoppas verkligen att det går bra för henne, för hon tänker alltså satsa på detta som ett heltidsjobb. Jag försökte säga att jag "ska verkligen fundera på det här", men hon tog det som ett "Ja! Låt oss börja direkt" och gav mig massa prover och dylikt. Jag sa att jag kan komma på någon visning av produkterna när de har det och sen bestämma mig. Vet bara inte vad jag ska ange som skäl? "Jag har inga vänner som vill köpa några produkter", låter ju lite för eremit-aktigt. Får fundera ut något bra.

Imorgon bitti är det Jobbchansen på Ams igen. De uppdaterar inte sin hemsida något vidare så jag vet inte vilka företag som kommer vara där, men det är alltid intressant att se vad som erbjuds. Jag kan ju alltid söka praktikplatser som det kommit upp något nytt på The wall of shame som jag börjat kalla den. Alla som står där ser nämligen ut som om de precis blivit ertappade med att leta pant-burkar i någon offentlig soptunna. Men det är väl lite så också, hur prestigefyllt är det att typ vara 57 år och stå och kolla på praktikplatser där kvalifikationerna är så låga att de själva skulle kunna driva företaget. Jag lider med dem.

Anyhow, nu är klockan mycket och vi har inte ens käkat middag än. Och promenadrundan ska vi gå. Och massa ryska måste göras. Oj oj oj. Det tar sån tid att vara arbetslös att man knappt hinner söka några jobb.

Håll till godo med detta fantastiska klipp. Lillbrorsan blöder i mungipan och storebror försöker hjälpa. Alla skrattar. Snacka om att ha alla emot sig. Stackars barn. Men för livet.

Bloodah!

-Over & out.