Känner ni igen det där "Äh, det får bli som det blir. Nu skiter jag i det här". Så känner man ibland när man tycker att man tagit sig vatten över huvudet. I våras läste jag under en tid 250% på högskolan. Det kändes sådär ibland. Ibland gick det bra. Det gick förvånansvärt bra med tanke på att jag också spelade teater tre gånger i veckan. Dock känns det just nu att ryskan kanske inte är sådär jävla kul ändå. Läraren är ny, vilket bidrar med sitt, men hon kanske lär sig bättre. Hon var helt ny för distansstudier och det är klart att det kan bli knöligt. Då jag inte har CSN-lån nu i höst, eftersom jag är 100% arbetslös och ska få pengar från Försäkringskassan för mina Ams-aktiviteter, kan jag ju helt skita i ryskan om jag vill. Men det är inget jag gör. Not my cup of tea, if you will. Jag har skippat en kurs på gymnasiet en gång. Det var för att jag valt att läsa Geografi B och fick hålla tillgodo med Rättskunskap A. Det kändes liksom sådär. Då hoppade jag av kursen och gick ut gymnasiet med reducerat slutbetyg (-50 poäng), till min klassföreståndares stora förtret. Det var ingenting jag ångrade varken nu eller då. Helt värt det. Men min poäng är att jag sällan skiter totalt i en kurs. Nu skulle jag i princip kunna sluta när som helst, men då känns det som att jag gjort allt fram tills dess i onödan - är ni med? Jag ska försöka att läsa den här tredje kursen för att liksom ha det gjort. Om jag nu inte får ett jobb som tar massa tid. Man kan ju alltid hoppas. Det jag märker är dock att jag (trots min fil.kand i engelska språket) nu skriver som en jävla femåring som lär sig engelska genom att titta på Richard Scarry's äventyrsvärld eller något konstigt engelskt barnprogram som (av någon märklig anledning - tidsbrist eller för dåligt betalt?) inte är dubbat av Linus och Pernilla Wahlgren. Min engelska blir urusel då jag koncentrerar mig på att göra mig förstådd på ryska och skiter fullständigt i om mina engelska anteckningar blir grammatiskt korrekta eller ej. Exempel: "The hotel I booked two rooms double". Jag fattar ju själv vad jag menar, men det är tur att mina engelsklärare inte läser mina lappar. Man blir ju som man umgås heter det ju, och alla tre av mina ryskalärare är ju infödda ryskor och talar och skriver både svenska och engelska med knepig satsföljd och andra gramamtiska felstrukturer, vilket gör att man inte bryr sig om hur man själv skriver. Men å andra sidan bryr sig inte dom om det heller så det går på ett ut.
Anyhow, så har jag gjort klart tre högar papper med rysk-uppgifter och texter. Fyra högar återstår. Kanske hinns det med, kanske inte. Ska försöka printa ut några CV:n till Lyft-mötet imorgon eftersom jag inte har en aning om hur tusiken det ska gå till imorgon. Min förhoppning är att det ska sitta små intervjuare (små?!) och intervjua oss arbetsfattiga och fråga vad vi vill göra med våra liv och sedan ska de matcha ihop oss med ett perfekt jobb på kommunen. Jippie! Nej, så kommer det nog inte gå till, men jag lovar att jag utförligt ska berätta imorgon eftermiddag om hur dagen fortlöpte.
Jag är nästan lite orolig, för min jobbcoach som skulle hört av sig förra veckan. Helt dött. Hon som brukar vara så punktlig. Får kanske ta och skicka iväg ett mejl till henne så hon inte känner sig helt bortglömd. Har inte heller fått något svar på butiksjobbet och skickade idag in min ansökan via mejl också, ifall mina papperskopior kommit bort i hanteringen. Man kan aldrig vara säker! Jag hoppas dock att de ringer i veckan och vill att jag börjar nu! Yes! Positivt tänkande!
För att det positiva tänkande ska ges så stort utrymme som möjligt behövs här något härligt klipp. Jag tänkte avrunda
Dagens schlager med en lite klatchig låt från årets Eurovision och som, när man hörde och såg den första gången, framkallade illamående men samtidigt frustande skrattanfall. Han är gammal. Lite för gammal troligen. Han är inte lika fräck som de andra boysen. Han har inte lika mycket ork som de andra boysen. Men han är ändå
Giorgios Alkaios. Det kan på något sätt inte bli mer corny än såhär. Men ändå efter två lyssningar blir man glad och vill sjunga med! Den är inte så tokig ändå, och om den här lille gubben vann hela tjottaballongen i Grekland och hamnade på 8:e plats tycker man ju att ingenting borde vara omöjligt! Här är han, mannen, myten, legenden med den liiiite för urringade tröjan och de lite för tajta brallorna, allas vår:
Jag tar tillbaka det där med att han karln skulle vara gammal. Han är ju så modern att han valt att lägga in en ringsignal från en mobil i outrot på låten. Douze point pour le Greek a la Bruce Willis, I say.
-Over & out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar